gutehjartan

Ja min stora fråga hur länge man ska orka? Hur länge ska JAG orka å hur länge ska min familj orka med mig ja det är den stora frågan ikväll.... Just nu så känner jag att det bästa för mig hade varit att sänga in mig någon stans å släppa ut mig om typ 20år eller något. För just nu mår jag inge bra. Varken i kropp eller själ. det enda jag vill är att bli mitt gamla jag igen. Emma som vägde 30 kilo mindre okej kanske tog i lite men 25 kilo sedan skadan p detta är pga att jag inte kan röra mig som jag vill å dessa jävla tabletter. Allt detta gör att jag bara går upp fastän jag försöker göra mitt liv sundare. Dock inte så lätt när jag har en sambo å en dotter som gärna vill ha läsk, godis å andra söt saker ofta. men idag som sagt har jag varit vid en dietist å hoppas att jag kan gå få hjälp. Men det är tufft när alla andra kan men inte man själv. JAg mår skit utav att inte kunna va jag längre utan just nu känner jag att det är någon annan i min kropp någon annan som styr mig för detta är inte vad jag vill. Jag vill va en glad tjej, som har gnistan å livet. men just nu känns allt bara jobbigt. En chef som inte vill ha en, en dotter som har höga krav å vill att allt ska va perfekt, det ska va kalas hit å kalas dit å det ska se ut så å så å ser det inte ut så då är jag världens sämsta mamma som aldrig låter mitt barn leka med kompisar osv. hon får aldrig ha något roligt.osv. Jag vet snart inte vad jag ska göra. Jag mår bara dåligt utav gå hemma men min kropp eller rättar sagt min chef vill inte låta mig arbetsträna för att se om jag skulle kunna jobba. Vill ju inte heller säga upp mig för då får jag en massa karensdagar som jag inte klarar av ekonomiskt. Så nu är man anställd men man tillhör inte någon. Å min stora fråga är hur kan en chef säga att vi hörs när personen inte hör av sig. man kan räkna på händerna hur många gånger hon har hört av sig. Inte en gång har hon ringt å bara frågat hur det är. NEJ inte en jävla gång har det hänt. Så mycket betyder man som anställd. Inte ett skit. Så länge man jobbar å inte kräver något då är det guld å gröna skogar men när man inte gör det då har man blivit ett stort jävla problem som man vill bli av med på en gång. Jag längtar till mötet med min läkare då hoppas jag att hon har någon idé på vad vi ska göra för detta är inge bra för mig längre. Jag vill vill VILLL VIIIIIIIIIILLLLLLLLLLLLL göra något.Detta får mig att må fruktansvärt dåligt. Det är kul att man har "arbetskompisar" som hör av sig också... fick igår via ett sms när jag frågade en om vi skulle hitta på en grej att det tydligen skulle va personalfest. får marn reda på det? nej det får man inte. Har även fått höra att jag inte kommer tillbaka till jobbet mer å detta ska tydligen komma ifrån min chef. ja kul kul för det har vi inget sagt om ännu. Men men det är egentligen inte med sorg som jag skulle lämna min arbetsplats utan faktiskt med lite lättnad. En lättnad att komma vidare i livet att inte gå å trampa på samma ställe å bli en tjurig arbetskompis som egentligen har tröttnat på sitt jobb för si sådär 20-30 år sedan. Jag skulle faktiskt vilja gå bredvid inne på onokologen. Men som det är just nu är det inget alternativ. Min kropp strejkar till 110% jag har ett skov å bakslag. Det värker i minsta lilla muskel nästan å som sagt mitt humör är i botten. Kakorna idag vart skit. alla föll ner i golvet å en tjatandes tjej bredvid om att få smaka hela tiden fastän jag har sagt att det inte va säkert att det kunde bli något då det inte vart så många kakor. JA ja... allt gick åt skogen å jag mår skit. skulle nog va bäst om jag bara gick i säng å lät tårarna strömma ner längs min kind. just nu ser jag bara texten mellan några suddiga ögonfranssar fulla med tårar. Vet inte hur många tårar som föll när jag va ute. Jag orakr bara inte längre. funderar på att ta mina sista sparpengar å dra iväg över en helg bara jag jag jag....å bara va helt själv utan att ha någon annan med mig. bara sätta mig på ett hotellrum å bara sitta där å låta allt bara skölja över mig å ta det som det kommer. men nej det kan jag ju inte göra. jag måste ju ha min sparpengar till att betala mina räkningar för som vanligt lär ju inte pengarna räcka till räkningarna som jag får. utan pengar in på sparkontot ena månaden å ut nästa. ja så är livet som sjukskriven. inget vidare fett liv. Nej fy vilket inlägg. men som sagt just nu mår jag åt fanders. å tappat allt. men imorgon är det kanske bättre. men frågan är hur länge jag ska orka. en eller två dagar till eller blir det veckor eller år... ja den frågan vet jag inget om. Det enda jag vet är att jag är as förbanad på FITTTAN som bara vet vart gasen sitter å inte vad man använder ögon å broms till. Hon ska bara veta att hon förstört mitt liv. tagit mitt självförtroende tagit mitt liv. nu är jag en annan person i min kropp en person jag inte känner till. nej nu ska jag fundera om jag ska eller om jag inte ska.......