gutehjartan

Jag säger då det. Att vissa prioriterar lite konstigt enligt mig. Om man inte har träffat sitt barn sedan mars och nu kommer till ön äntligen så väljer man hellre ligga och mysa med sin nya tjej på stranden än leka med barnet fastän barnet pockar på uppmärksamt till 110%. Sen när barnet säger ifrån att sluta pussas å kramas och hålla hand va med mig så väljer man lämna istället och låta barnet va kvar och bli åter igen besvik Jag en. Idag när barnet ringer får barnet höra att pappan ännu sover klockan 9:45. Ringer igen 11:30 fortfarande ingen respons. I natt åker pappan igen. Ja pappan är ledig varannan vecka och bör i Stockholm. Men det är vad tid lust han vill lägga på sitt barn. Men så fort vi är vid familjerätten så vill han ha varannan vecka m.m men han ringer ju knappt utan det är oftast till 90%barnet som ringer. Så nu sitter jag med ett barn med en planering vad som vill hittas på men som åter igen går i stupet. Ett barn som kommer att va ledsen och förkrossad i kväll. Ett barn som kommer gå in i sig själv igen troligtvis och risk för att sluta äta. Detta lilla barn på 9år som varje gång får stå ut med denna besvikelse när pappan vill ha sitt umgänge. Lovar guld och gröna skogar. Suck. Som mamma försöker man nu samla kraft för att orka ta all skit igen. Ibland är det bättre att ha noll kontakt känns det som. Förlåt för detta inlägg men va tvungen att skriva av mig.